Ränteavdraget: så fungerar bolåneräntans skattesubvention och vad forskningen säger om den

Ränteavdraget är en av de mest omfattande och mest omdebatterade subventionerna i svensk bostadspolitik. Det låter den som har lån dra av en del av sina räntekostnader mot skatten, och för de flesta hushåll med bolån sänker det boendekostnaden påtagligt. Samtidigt har en lång rad expertmyndigheter och nationalekonomer under flera decennier riktat skarp kritik mot avdraget. De menar att subventionen i hög grad fastnar i form av högre bostadspriser, driver upp hushållens skuldsättning och gynnar dem som redan har mest. Den här sidan förklarar hur ränteavdraget fungerar tekniskt och går igenom vad forskningen och de granskande institutionerna faktiskt har konstaterat.

Vad ränteavdraget är

Ränteavdraget är ingen separat avdragspost som man yrkar på, utan följer av hur kapitalinkomster beskattas. Om dina ränteutgifter under ett år är större än dina kapitalinkomster uppstår ett underskott av kapital. Detta underskott ger en skattereduktion, alltså en sänkning av den skatt du annars skulle ha betalat. Eftersom de allra flesta med bolån har just ett sådant underskott blir effekten en subvention av lånekostnaden.

Reglerna är fastställda i lag. Du får dra av 30 procent av underskottet upp till 100 000 kronor och 21 procent på den del som överstiger 100 000 kronor. För ett bolån på säkerhet, alltså ett vanligt bostadslån med bostaden som pant, gäller de oförändrat. Den som lånar tillsammans med en annan person, exempelvis en partner, gör avdraget var för sig, vilket innebär att paret tillsammans kan ligga upp till 200 000 kronor inom det förmånligare 30-procentsspannet. Samma regler sammanfattas i Skatteverkets vägledning.

Den förändring som rör lån utan säkerhet beslutades av regeringen och riksdagen. I sitt förslag motiverade regeringen avtrappningen med att hushållens skuldsättning vuxit och att just blancolånen, som enligt regeringen nära fördubblats i storlek under tio år, är förknippade med höga räntor och risk för överskuldsättning. Reformen beräknas öka statens skatteintäkter med omkring 4,3 miljarder kronor per år, sammanlagt cirka 8,7 miljarder kronor när den är fullt infasad. Avdraget för vanliga bolån med säkerhet berörs däremot inte av den här ändringen.

En stor och växande post i statsbudgeten

Ränteavdraget kostar staten betydande summor i form av uteblivna skatteintäkter, och kostnaden svänger med ränteläget. När räntorna steg kraftigt ökade notan snabbt. Enligt beräkningar från Ekonomistyrningsverket, som refereras av SVT Nyheter, uppgick statens kostnad för ränteavdraget till 61 miljarder kronor för inkomståret 2024. Det är mer än en fördubbling jämfört med 28 miljarder kronor för inkomståret 2020. Denna storlek är en del av förklaringen till varför avdraget återkommande granskas och ifrågasätts.

Vad forskningen och granskande myndigheter säger

Kritiken mot ränteavdraget kommer inte från en enskild politisk riktning, utan från ekonomisk expertis och granskande institutioner. Tre invändningar återkommer.

Subventionen kapitaliseras i högre bostadspriser

Den första och kanske mest grundläggande invändningen är att en subvention av lånekostnaden inte nödvändigtvis gör boendet billigare för köparen, utan i stället driver upp priset på själva bostaden. När fler hushåll kan låna mer eftersom en del av räntan betalas tillbaka via skatten, ökar betalningsförmågan på marknaden och budgivningen pressar upp priserna. Effekten kallas att subventionen kapitaliseras i bostadspriserna.

Internationella valutafonden, IMF, har återkommande pekat på detta i sina årliga granskningar av Sverige. I sin bedömning från 2023 konstaterade IMF att ”a reduction in mortgage interest deductibility, would help make the housing market more dynamic and reduce household borrowing”. IMF har också beskrivit avdraget som en subvention av bolånekostnaden som uppmuntrar högre skuldsättning och på medellång sikt höjer bostadspriserna. Poängen i kritiken är att avdraget därmed framför allt gynnar dem som redan äger en bostad och kan sälja till ett uppdrivet pris, snarare än de förstagångsköpare det vid första anblick ser ut att hjälpa.

Avdraget driver upp hushållens skuldsättning

Den andra invändningen handlar om makroekonomisk sårbarhet. Genom att göra det billigare att låna minskar avdraget hushållens incitament att amortera och uppmuntrar i stället till större och mer långvariga lån. Svenska hushåll hör till de mest skuldsatta i Europa, och en hög skuldsättning gör hushåll och ekonomi känsligare för ränteuppgångar och prisfall.

Riksbanken har lyft skuldsättningen som en risk för den finansiella stabiliteten och pekat på behovet av en bredare översyn av bostadspolitiken för att skulderna ska utvecklas mer hållbart, samtidigt som myndigheten velat behålla amorteringskrav och bolånetak. Att det skattesystem som subventionerar lånekostnaden samtidigt motverkar amortering är en central del av kritiken: subventionen och de skuldbegränsande regelverken drar åt olika håll.

Fördelningen gynnar höginkomsttagare och storstäder

Den tredje invändningen rör fördelningseffekterna. Eftersom avdraget är knutet till hur stora lån och räntekostnader man har, går de största beloppen till dem med de största lånen, vilket i regel är hushåll med höga inkomster och dyra bostäder i storstadsregionerna. Avdraget är därmed regressivt i bemärkelsen att det ger mest till dem som redan har mest.

Statistiken bekräftar mönstret. Enligt uppgifter från Statistiska centralbyrån för inkomståret 2023, som redovisas av SVT Nyheter, gick nära hälften, 43 procent, av ränteavdraget till den fjärdedel av befolkningen som tjänar mest, alltså personer med en månadsinkomst på minst 52 000 kronor. En större andel av pengarna gick till män än till kvinnor, och medelålders personer fick mer än både unga och pensionärer. Skillnaderna mellan grupper är stora: medan medelålders höginkomstmän i en av landets rikaste kommuner i genomsnitt fick tiotusentals kronor, fick äldre kvinnor med låg inkomst på landsbygden bara omkring tusen kronor i genomsnitt.

Motargumenten och varför en avveckling är svår

För att vara intellektuellt hederlig måste analysen också ta upp de skäl som talar emot att snabbt avskaffa avdraget. Ett tungt vägande argument är att dagens bostadsägare har köpt sina bostäder och tagit sina lån i förlitan på att avdraget finns. En plötslig avveckling skulle, om kritikernas egen logik om kapitalisering håller, slå igenom som fallande bostadspriser och därmed minskad förmögenhet och i värsta fall negativ ekonomisk ställning för hushåll som köpt dyrt och belånat högt. Effekten skulle kunna träffa låg- och medelinkomsthushåll som nyligen köpt sin första bostad hårdare än de förmögna.

Det finns också inlåsningseffekter att ta hänsyn till. Förändringar som höjer den faktiska boendekostnaden kan låsa fast hushåll i bostäder de annars skulle ha lämnat, vilket gör att flyttkedjor och rörlighet på arbetsmarknaden hämmas. Av dessa skäl förespråkar de flesta granskare som vill begränsa avdraget en långsam och förutsägbar avtrappning över många år, snarare än ett abrupt avskaffande. Just en sådan gradvis modell är den som redan tillämpas på lån utan säkerhet.

Sammanfattning

Ränteavdraget sänker boendekostnaden för enskilda hushåll med lån, men den samlade bilden från forskning och granskande myndigheter är kritisk. Subventionen tenderar att fastna i högre bostadspriser, den uppmuntrar till högre skuldsättning som ökar den makroekonomiska sårbarheten, och den fördelar mest pengar till hushåll med höga inkomster i storstäderna. Samtidigt gör hänsyn till befintliga ägares förväntningar och risken för inlåsning att en avveckling kräver eftertanke och gradvishet. Hur olika partier ser på avdragets framtid och var de placerar det i sin bostadspolitik beskrivs närmare på vår sida om partiernas bostadspolitik.