Under åren 1965 till 1974 byggdes 1 005 578 bostäder i Sverige, enligt Boverket. Nästan en femtedel av dagens bostadsbestånd kom till under det som brukar kallas miljonprogrammet. I väggar och schakt i de husen ligger originalrören kvar i förvånansvärt stor utsträckning, och de har nu passerat femtio år. Frågan är inte om de behöver bytas, utan vem som ska betala. Hittills har svaret från nästan alla inblandade varit detsamma: inte jag, inte nu.
Tre av fyra lägenheter är inte genomgripande renoverade
Hur illa är det ställt? I juni 2026 publicerade branschorganisationen Måleriföretagen rapporten Det svenska renoveringsgapet, byggd på statistik från SCB. Slutsatsen: tre av fyra lägenheter i flerbostadshus byggda 1965 till 1974 är orenoverade eller endast lätt renoverade. Stora delar av beståndet närmar sig eller har passerat sin tekniska livslängd. ”Utan tillräckligt underhåll riskerar vi att skjuta problemen framför oss och göra dem både dyrare och mer komplexa att lösa”, konstaterade vd Pontus Sjöstrand vid publiceringen.
Bilden är inte ny. Redan 2021 visade en rapport från NCC, refererad av Sveriges Allmännytta, att 330 000 av de 430 000 hyreslägenheter som byggdes under miljonprogrammet behöver rustas upp, och att behovet är akut för 140 000 av dem. Bara drygt 100 000 hade då genomgått större upprustningar. Sveriges Allmännyttas egen kartläggning från 2017 satte de allmännyttiga bolagens upprustningsskuld till omkring 165 miljarder kronor, och extrapolerat till hela miljonprogrammet handlar det om i storleksordningen 500 miljarder. Boverket har enligt SVT:s granskning från 2019 uppskattat renoveringskostnaderna till mellan 300 och 500 miljarder kronor.
Räkneexemplet: 26 till 83 miljarder, bara för rören
Stambytet är den enskilt tyngsta posten i en sådan upprustning. Ett komplett stambyte kostar enligt Styrelsen.se:s genomgång av prisbilden ofta mellan 80 000 och 250 000 kronor per lägenhet, beroende på hur mycket av badrummen som görs om samtidigt. Relining, där de gamla rören beläggs invändigt i stället för att bytas, kan pressa kostnaden och korta byggtiden, men metoden passar inte alla hus och löser inte slitna badrum; Styrelsen.se:s beslutsguide om relining eller stambyte går igenom när respektive metod är rätt val.
Bopolitik har räknat på vad det betyder. Tar vi enbart de 330 000 hyreslägenheter som enligt Sveriges Allmännytta behöver rustas upp, och enbart rören, landar notan på mellan 26 och 83 miljarder kronor. Då är bostadsrätterna och de privatägda husen inte medräknade, och inte heller fasader, fönster, el eller ventilation. Det är alltså golvet i kalkylen, inte taket. För en enskild förening med 60 lägenheter motsvarar spannet mellan knappt fem och femton miljoner kronor, ett belopp få styrelser kan hantera utan lån och höjda avgifter. Den som vill pröva siffrorna på sitt eget hus kan använda Styrelsen.se:s stambyteskalkylator.
Att vänta är också ett beslut, och det har ett pris
Det vanligaste sättet att hantera en obekväm miljardnota är att inte fatta något beslut alls. Men uttjänta rör väntar inte på stämmobeslut. Enligt Vattenskadeundersökningen, som Säker Vatten sammanställer från försäkringsbolagens skaderapporter, orsakas 58 procent av alla vattenskador av läckage från ledningssystem, och i tre fall av fyra beror rörläckaget på sönderrostade och uttjänta rör. Hus som är 50 år eller äldre dominerar skadestatistiken. En genomsnittlig vattenskada i flerbostadshus kostar enligt Vattenskadecentrum mellan 80 000 och 133 000 kronor.
Den som skjuter upp stambytet betalar med andra ord ändå, fast styckvis, oplanerat och med självrisker och evakueringar på köpet. För föreningar som ändå tvekar finns en realistisk tidsplan för hela processen hos Styrelsen.se: från förstudie till färdigt projekt tar det ofta flera år, vilket gör att beslutet brådskar mer än rören antyder.
Därför vill ingen ta notan
Att notan blivit en politisk följetong beror på att alla vägar att betala den är impopulära. Hyresvärdar som renoverar vill höja hyran, men bruksvärdessystemet ger inte automatiskt täckning för investeringen, och kraftiga renoveringshöjningar möter hårt motstånd från hyresgäster som bott billigt i femtio år. Allmännyttiga bolag i svaga kommuner saknar ofta ekonomiskt utrymme, vilket både Sveriges Allmännytta och Måleriföretagen pekar på i sina rapporter. Staten har inget permanent renoveringsstöd, och i bostadsrättsföreningarna faller hela beslutet på lekmannastyrelser som väjer för avgiftshöjningar. Förvaltningsbranschen, som ska planera underhållet åt tusentals föreningar och bolag, sitter med kunskapen men utan mandat att öppna plånboken.
Resultatet är ett svenskt bostadspolitiskt specialfall: en investering som alla vet måste göras, som blir dyrare för varje år den väntar, och som saknar ägare. Rören rostar under tiden vidare i samma takt, oavsett vem som vinner debatten.
Senast faktagranskad: 19 juli 2026