Under de närmaste åren ska tusentals svenska bostadsrättsföreningar och hyresvärdar byta stammar. Drivkraften är enkel: rören är slut. Men underlaget som styrelser, fastighetsbolag och politiker lutar sig mot när de bedömer hur akut läget är, den nationella vattenskadestatistiken, har en systematisk blind fläck. Den ser nästan bara villor.
Vattenskadecentrum, en sammanslutning av branschorganisationer och försäkringsbolag, publicerar varje år Vattenskaderapporten. Årets upplaga bygger på 28 183 vattenskador som besiktades och rapporterades in mellan den 1 januari och den 31 december 2025, samtliga med installationsår 1950 eller senare. Det är den mest detaljerade sammanställning som finns över hur svenska vattenskador faktiskt uppstår, och den är därför också den karta alla ritar sina slutsatser på.
Rören står för mer än hälften av skadorna
Rapporten delar skadorna i tre typer. Ledningssystem står för 57 procent, utrustning som disk- och tvättmaskiner för 28 procent, och tätskikt i våtrum för 15 procent. Ledningsskadorna har minskat med fem procentenheter sedan föregående år, men är fortfarande den vanligaste typen.
Det är inne i ledningssystemen som stambytesargumentet finns. Av de skadorna orsakas 57 procent av korrosion, ålder och slitage. Olyckshändelser står för 21 procent, materialfel för nio, utförandefel för åtta och frysning för fem. De två procentsatserna på 57 mäter olika saker, vilket är lätt att blanda samman: den första är ledningsskadornas andel av alla vattenskador, den andra är slitagets andel av ledningsskadorna. Från och med 2025 har rapporten dessutom slagit samman korrosion, ålder och slitage till en enda rubrik, så just den siffran kan inte jämföras rakt av med tidigare år.
Fördelningen inom ledningssystemen pekar mot avloppen nästan lika mycket som mot tappvattnet. Tappvatten står för 46 procent av ledningsskadorna, avlopp för 36 och värme för 17. Läckan sitter oftast på själva röret, 52 procent, eller i en fog, 32 procent. Det är precis den skadebilden ett stambyte adresserar, och den är svår att åtgärda styckvis.
Tre av fyra skador kommer från en villa
Här börjar problemet. Av 2025 års rapporter kommer 75 procent från villa, 13 procent från lägenhet, sju procent från fritidshus och fem procent från övriga hus. Vattenskadecentrum är öppet om varför: ”De inrapporterade vattenskadorna kommer huvudsakligen från villor. Det beror på att rapporteringen av vattenskador i flerbostadshus inte sker i samma datasystem och därmed inte inläses automatiskt från försäkringsbolagen.” Till det kommer, skriver rapporten, att mindre vattenskador i flerbostadshus ofta åtgärdas direkt av fastighetsägaren utan att någonsin anmälas.
Ställer man skadorna mot beståndet blir snedvridningen mätbar. Tretton procent av 28 183 skador motsvarar omkring 3 700 rapporter från lägenheter, i ett bestånd som enligt SCB:s statistikdatabas rymmer drygt 2,7 miljoner lägenheter i flerbostadshus. Det blir ungefär en rapporterad skada per 760 lägenheter. För småhusen, med 75 procent av skadorna och drygt 2,1 miljoner bostäder, blir det ungefär en per 100. Skillnaden är omkring sju gånger.
Ingen tror att svenska villor läcker sju gånger oftare än flerbostadshus. Rapporten mäter inte skadefrekvens, den mäter rapportflöden, och flödet från flerbostadshusen är tunt. Det är en avgörande skillnad när samma statistik används som argument i renoveringsdebatten. För en enskild förening är frågan förstås mer konkret än den nationella; Styrelsen.se har brutit ned samma statistik över vattenskador till vad den betyder för en bostadsrättsförening.
Sextiotalet är beståndets största byggperiod
Det tunna dataflödet gäller alltså ett mycket stort bestånd, med rör i just den ålder där slitaget slår. Vid slutet av 2025 fanns 2 777 269 lägenheter i svenska flerbostadshus. Av dem byggdes 584 838 under åren 1961 till 1970, vilket gör sextiotalet till den enskilt största byggperioden i beståndet, 21 procent av alla lägenheter i flerbostadshus. Räknar man in femtiotalet och sjuttiotalet landar summan på 1 284 976 lägenheter, alltså 46 procent. Allt som byggdes 1980 eller tidigare uppgår till 1 906 435 lägenheter, närmare 69 procent av beståndet.
Har de husen originalrör är rören i dag minst 45 år gamla. Vad det kan innebära i pengar har vi räknat på tidigare, i genomgången av miljonprogrammets stambyten och notan ingen vill ta.
Boverket: badrummen först, men pengarna saknas
Att behovet finns är inte omtvistat. I rapporten Allmännyttan 2024 (2025:17), som vilar på en enkät till de allmännyttiga bostadsaktiebolagen, uppger 90 procent av bolagen att våtrum och badrum behöver moderniseras eller renoveras under de kommande fem åren. Boverket skriver att badrum, stammar och elinstallationer är prioriterade områden, att många bolag driver omfattande stambytesprogram, och att ”behovet är särskilt stort i 60- och 70-talsbeståndet, där material och teknik ofta nått slutet av sin livslängd”.
Samma rapport konstaterar att en majoritet av bostadsbolagen bedömer att de saknar tillräckliga intäkter eller likvida medel för att finansiera det samlade underhållsbehovet under de kommande fem åren. Boverket hänvisar dessutom till Sveriges Allmännytta, som företräder de kommunala bostadsbolagen och alltså har ett partsintresse i finansieringsfrågan: enligt den uppgiften redovisade en femtedel av bolagen negativa resultat 2024, samtidigt som underhållskostnaderna minskade med sju procent.
Det är den kombinationen som gör vattenskadestatistiken bostadspolitisk. Behovet växer i ett bestånd där hyran sätts enligt bruksvärdessystemet och inte automatiskt följer investeringen, medan underhållsplaneringen ligger hos förvaltningsbranschen och betalningen till slut hamnar i hyror och månadsavgifter. Vilka nivåer de utgår från i dag går att följa i vår normhyresdata per kommun.
Kostnaden syns bara delvis
Prislappen är svårare att läsa av än den ser ut. Svensk Försäkring, försäkringsbolagens branschorganisation, redovisar att vattenskador var den enskilt största skadekostnaden för hushållen 2025, med över tre miljarder kronor i utbetalningar. För företags- och fastighetsförsäkring, alltså den försäkring en hyresfastighet eller ett bostadsrättshus faktiskt använder, anges vattenskador som en av de vanligaste skadetyperna, men utan någon isolerad utbetalningssiffra. Även i kronorna är flerbostadshusen alltså sämre upplysta än villorna.
Utbetalningarna är inte heller hela kostnaden. Vattenskaderapporten påpekar att försäkringstagarnas självrisker och avskrivningar tillkommer, uppskattningsvis ytterligare 30 till 40 procent, och att statliga och kommunala byggnader oftast saknar försäkring och står för hela kostnaden själva. Kostnaden för samtliga vattenskador i Sverige uppskattas i en forskningsrapport från Lunds universitet, som Vattenskadecentrum hänvisar till, till 12,6 miljarder kronor för 2023.
En detalj i rapporten säger något om hur mycket tidigare skador skulle kunna fångas: i 98 procent av de inrapporterade vattenskadorna saknades vattenfelsutrustning, alltså läckagelarm eller vattenfelsbrytare. Frågan ställdes för första gången 2025, så det finns ännu ingen flerårig statistik att jämföra med.
Det egentliga bostadspolitiska problemet är inte att rören rostar. Det är att beslut om hyror, avgifter och eventuella renoveringsstöd fattas mot ett underlag som är tunnast just där beståndet är störst och notan tyngst. Så länge en mindre vattenskada i ett flerbostadshus kan lagas av fastighetsägaren utan att någonsin bli en rad i statistiken, kommer flerbostadshusens rör att se friskare ut på pappret än de är i väggen.
Uppgifterna hämtades den 29 juli 2026 ur Vattenskaderapporten 2025 (version 2), SCB:s statistikdatabas (tabell BO0104T02, riket 2025), Boverkets rapport 2025:17 och Svensk Försäkrings redovisning för 2025. Beräkningarna av antal skador per lägenhet är Bopolitiks egna.
Senast faktagranskad: 29 juli 2026